Nu när jag har flyttat hemifrån och inte har en allt för hög lön (ännu) får man verkligen lära sig att njuta av de små tingen här i livet. Detta brukar jag göra genom att ta mig en kopp thé/en kopp kaffe om kvällarna eller äta en smarrig tallrik med lättyoughurt och crunchy. Nu i veckan inhandlade jag den godaste crunchy jag någonsin käkat! Start Crisp'n crunch Choc o'Nut som består av crunchy, hela nötter och bitar mörk choklad. De har inte snålat med det fina heller, rikligt med både nötter och choklad vilket jag väl inte var riktigt beredd på egentligen.

Både jag och Henrik har börjat digga den här hemma. Den kommer nog dock inte köpas allt för ofta med tanke på det höga priset; 30 spänn för 500g är inte direkt billigt enligt mig. Men någon gång då och då, kanske.

Sedan har jag även börjat dricka Friggs orientaliska kanelthé. Det är ett riktigt gott rooibosthé, kostar omkring 20 kronor i butik. Inte det billigaste thét kanske, men helt klart bland det godaste. Perfekt om man är sugen på någonting men inte vill dra i sig allt för mycket kolhydrater. Då är thé i allmänhet det bästa man kan dricka enligt mig.

Så ja, vi lär oss sakta men säkert här att njuta av de små detaljerna i vardagen. Det är en erfarenhet i sig.

Ni som har följt mig och min blogg från start, från den dag då jag som 14-åring för första gången satte mig ned och började författa vardagstjafs på internet, vet att jag alltid har haft ett väldigt stort intresse för just skrivandet. Ord har för mig alltid betytt mer än bara ord; ord och meningar är en konstform. En mäktig konstform som berör så många dagligen. Det finns ingenting mäktigare, enligt mig, än det skrivna ordet.

Ända sedan dess att jag lärt mig bemästra skrivandet har jag velat bli journalist eller författare. En dröm som fram till nu kanske egentligen har känts lite osäker, lite löjlig, lite tafatt och omöjlig. Idag tog jag tag i saken då det började klia i fingrarna efter studier då det nästan gjorde, allvarligt, ont i mig!

Så jag gick in på Google och sökte på diverse utbildningar. Efter att ha kollat in i princip allt hittade jag en utbildning som verkar som klippt och skuren för mig; Textlabbet på Bona folkhögskola i Motala, som ligger ungefär fem mil från Linköping vilket betyder att jag fortfarande kommer kunna bo här. Dessutom är den distansbaserad vilket gör saken ten times easier, träff två gånger per termin i Motala.

Beskrivning av utbildning (taget från skolans hemsida):

Textlabbet är en distansutbildning för dig som vill arbeta med ett skönlitterärt skrivprojekt en eller två terminer. Du får egen skrivtid och handledning via internet. Du deltar i nätsamtal och författarmöten.

Deltagarna delas in i responsgrupper om fyra till fem personer. Varje grupp har en handledare vilket innebär att denne har tid att ge individuell respons till var och en i gruppen. Därtill kommer responsen från övriga deltagare i gruppen.

Du bör ha viss erfarenhet av att ge textkritik.

Varje termin inkluderar två fysiska träffar under två dagar i Motala.

Problemet är ju bara att jag precis har raderat alla mina dokument från gymnasietiden, där jag gick en kurs vid namn "litterär gestaltning". Detta var en kurs där vi fick i uppgift att skriva en novellsamling/bok, fick VG i betyg. Hade jag haft kvar dessa dokument hade jag kunnat söka redan idag, men nu har jag ju inte det. Detta betyder att jag måste sätta mig ned och skriva helt nytt material, eftersom man måste skicka med egen text för att de skall kunna göra en bedömning på minst tio sidor.

Fasen! Detta är verkligen en utbildning jag vill gå. Detta är ju utbildningen jag har drömt om ända sedan dess att jag var en liten flicka på tretton bast. Shoot or not? Hjälp!?

Nej, dags att sätta sig och börja skriva på en novell kanske. Det är ju trots allt jäkligt kul! Motiverad, jotack! Nu kör vi.

Nu tog jag faktiskt tag i saken och skänkte pengar till UNICEF. Jag kunde helt enkelt inte låta bli, det är alldeles för viktigt för att avstå. Välgörenhet är trots allt ett av mina största intressen, det var delvis därför jag tog jobbet som försäljare för GodEl. Man känner sig bra liksom, när man kan sälja el och samtidigt få människor att faktiskt vilja skänka pengar till välgörenhet.

Har drömmar om att i framtiden kanske kunna jobba mer med välgörenhet. Hur, var och när, det är svårt för mig att säga nu. Ödet leder mig dit jag är menad att hamna, men jag hoppas, hoppas att jag kan få jobba med detta i ett senare skede i livet.

Vill du också skänka pengar till UNICEF? Skicka då ett sms med texten "Haiti" till nummer 72900. Vill du skänka mer än 50 kronor som jag gjorde via SMS (högsta summan) kan du klicka dig in på Unicefs hemsida Stöd oss Haiti. Där kan du skänka 300, 500, 1000 eller valfri summa. Vill du t.ex. skänka 10 kronor går det bra.

Och för er som missade galan inatt; den går i repris klockan 23.00 på SVT 1 lördag, 23 januari.

Jag håller på och bli helt dum i huvudet här i lägenheten. Helt jävla urblåst, dum, i, huvudet. Tror ni jag snackar något eller? Nej, jag är mest tyst hela dagarna, för såhär låter det dag ut och dag in (inget skämt alltså):

Samtalsämne vid datorn: Heroes of Newerth
Samtalsämne vid TV:n: Heroes of Newerth
Samtalsämne vid matbordet: Heroes of Newerth
Samtalsämne innan alla säger godnatt: Heroes of Newerth
Samtalsämne innan någon skall gå på toaletten: Heroes of Newerth
Samtalsämne när vi går till affären: Heroes of Newerth
Samtalsämne när vi väl är i affären: Heroes of Newerth

Jag har ingenting att säga, jag är inte det minsta jävla intresserad! Heroes of Newerth är för övrigt en remake på WC3, alltså ett ointressant datorspel.

Är det konstigt att jag känner mig frestad att hoppa från vår balkong? Sedan går det absolut inte att se på TV här, för vet ni vad som händer då? Jo: "alltså kan du sänka TV:n eller, det ekar i mitt headset!". Kan knappast gå under bordet med att jag blir f-ö-r-b-a-n-n-a-d. Då finns det ju två alternativ; jag kan sänka TV-ljudet och de slipper sitt jävla eko i sina headset och jag hör absolut ingenting eftersom de snackar (med varandra bör tilläggas, de sitter i samma rum) i Skype, eller så skiter jag i att stänga av och de får stå ut med sitt jävla eko.

Jag brukar bli sur och gå från vardagsrummet. Investering: TV och skrivbord till vårt rum. Det här gör mig galen!

Idag firar jag och Henrik tre år som par, för tre år sedan idag blev vi officiellt tillsammans. Himla mysigt att tänka tillbaka på det. Vi låg uppe på mitt rum, på mina madrasser som då var placerade direkt på golvet, och såg en film. Eller ja, vi såg nog egentligen mest på varandra mitt upp i all ny kärlek. Sedan frågade någon av oss (minnet sviker mig lite just där) om vi var tillsammans eller inte, och då bestämde vi oss för att vi var det. *haha* Egentligen känns det helskumt att tänka tillbaka på det, hur blyga och försiktiga vi var, när man ser på oss idag ser man ingenting av detta. Blyghet ligger liksom beyond eternity i vårt förhållande, om man säger så.

 

Idag kanske jag kan gå och jobba med ett leende på läpparna. Grattis på 3-årsdagen, älskling! ♥

Just nu sitter jag och saknar min lille plutt. Funderar samtidigt på hur sjukt konstigt det kommer kännas att inte bo under samma tak som underbaringen. Helst av allt skulle jag vilja ta mig med honom till Linköping, men det går ju inte. Dels skulle han förmodligen inte trivas i lägenhet, sedan skulle han förmodligen inte få alls samma motion. Kommer sakna den lille så himla, himla, himla mycket! Har ju haft hund i princip hela mitt liv, är uppväxt med hund och kommer dö med hund.

Jag tror inte ens vi skulle få ha en hund i lägenheten för J och M, nackdelen med att bo tillsammans med andra. Både jag och Henrik vill ju ha hund men det får helt enkelt vänta, även fast det kommer bli otroligt tomt. Sedan börjar jag tänka i banor som "det kommer ändå aldrig finnas en till Zingo, så det är väl lika bra att inte ens tänka tanken", men det finns ingenting som går upp emot att få ha en liten vilding i sitt hem. Någon som vill med ut så fort dörren öppnas eller som vill ligga och gosa i TV-soffan framför Idol.

Jag kommer sakna det. Och jag kommer längta. Lilla, lilla Zingo, min favvis för alltid, du är min stjärna! ♥

En riktig liten busunge, en fin busunge, ett helt år gammal.


Tydligen uppskattades lejonet hon fick av oss i födelsedagspresent. Hon fick även en otroligt jättesöt "pyjamas" (som inte ser ut som en pyjamas utan snarare en klänning med ett par tights) av oss. Vi kunde inte låta bli att köpa den när vi väl stod där. Det skrek Ebba om den! Skall försöka hitta en bild så småningom så ni får se.


"Finn ett fel" sa syrran till mig när hon skickade denna bild till mig över MSN.

Jag: tårtan är för liten?
Syrran: nej, kolla en extra gång lite mer noga!
Jag: HAHAHAHAHA!

Ni kanske ser handavtrycket på den fina lilla rosa tårtan? Jajamänsan, tydligen hade allt gått i ett enda svep där och Ebba hade snabbt försökt roffa åt sig marsipanen! Ser hon inte väldigt ut som "men, det är ju min tårta, varför får jag inte kladda på den? *tänker*" så säg!

Idag fyller alltså min brorsdotter Ebba ett år vilket känns helgalet då det inte var alls länge sedan jag stod och kramade om det nyfödda lilla byltet. Men jag antar att det är så som det sägs, att tiden faktiskt går fort när man har roligt.

Ebba firades alltså av släkt och vänner igår (20/12) men fyller år idag den 21/12. Jag kunde tyvärr inte vara med och fira eftersom jag jobbat idag. Det kändes helt otroligt tråkigt för hon är ju en av de mest betydande personer i mitt liv. Lilla Ebba, så härlig och lätt att älska. Blev så ledsen när jag inte fick delta i firandet, det verkar ha varit helt underbart mysigt. Kul också att Cias släkt var med, dem träffar jag ju inte speciellt ofta så jag hade gärna varit med för den sakens skull också.

Jag får helt enkelt fira lilla Ebba på jul. Vi skall ha vårt eget lilla kalas, jag och busungen.

Älskar dig Ebbis, du är den finaste som finns! ♥ :)

Det var en sak som gällde. Inte nu längre. Det gör ont i hela mig av saknad. Det finns en enda människa som kan få mig att känna såhär. Du är alldeles för långt bort och jag går snart i bitar. Nedbrytningen började redan i somras när jag lämnade dig där på den vackra lilla ön och jag bär än idag med mig känslan av vårt hejdå. Jag vill krama dig, jag vill spela Wii med dig eller se en dålig film, jag vill grina tillsammans med dig till Motorhomes musikvideor, du vet den där när de skickar upp den oskyldiga hunden i rymden.

Jag vill vandra kring i Visby centrum och bara vintermysa med dig, så som det skall vara. Så som det är menat att vara; du och jag. Vill besöka er och det nya huset, ramla över din otroligt höga tröskel in till ditt rum och se vita skepnader om nätterna. Men bara med dig!

Jag hoppas att allting ordnar sig, för den här smärtan trodde jag aldrig att saknad kunde orsaka. Du är mitt allt, och vi ska få nyår tillsammans. Så bara är det. ♥

Sitter och konverserar lite på MSN just nu med Andersson och Sär. Sär saknar oss här hemma och vi saknar henne. När man snackar med gamla klassisar (läs: mycket goda vänner) som man inte träffar så jäkla ofta, slås man av hur värdefull tiden under gymnasiet egentligen var. Jag tror att jag har skaffat mig vänner för livet, de är så fina och genuina.

Alla fina och helgalna fester, alla personligheter och allt knas - hur kan man inte sakna det?
Jag saknar det så otroligt mycket att jag ibland faller in i någon typ av deppigt grå och tråkig dimma där alla fina minnen gör sig påminda och förvandlas till saknad. En saknad som inte liknar någon annan. En obegriplig känsla.

Ni är så fina och hade det inte varit för er hade jag aldrig pallat. Aldrig stått där med er på vagnen och gapat ut all lättnad och kärlek. Aldrig. Ni var de som fick mig att orka, och för det är jag evigt tacksam.

Tack för att ni finns ♥
Speciellt ägnat vårt lilla gäng, ni vet vilka ni är.


Varning: bilden kan innehålla spår av onyktert tillståntd åt höger.

Tack för all respons på föregående inlägg! Skitkul att det äntligen händer någonting, och speciellt när man allra minst anar det.

Idag är det måndag och livet känns närmast grått och trist. Helt ärligt tror jag inte att hösten är riktigt min grej. Det känns så mys och puttinutti i början när löven börjar släppa från träden och mörkret kryper inpå framåt klockan 16.00, men mycket charmigare än så blir det tyvärr inte. Just nu känns det bara kallt, kalt och trist. Dessutom alldeles för mörkt och livlöst.

Just nu är jag inne i en fas i livet då jag funderar väldigt mycket på studier och arbete. Tankar som: "åh herregud, det var länge sedan jag studerade nu!" når mig väldigt ofta. Jag saknar det, väldigt mycket. Samtidigt som jag saknar det kryper det av ångest i kroppen när jag tänker på vad jag hade kunnat gjort med min gymnasietid, hur mycket bättre jag hade kunnat prestera.

Jag vet med all säkerhet att jag likväl kunde ha tagit studenten med VG+ i alla ämnen, men jag var alldeles för lat och indiedeppig för att orka av det just då. Varför är det så? Det är ju helt sjukt att jag sitter här idag med nyponkli i fingrarna och klarare i skallen än någonsin och tänker "gud vad jag hade kunnat göra det och det och det bra nu, idag, men inte då".

Idag vill jag plugga.
Idag vill jag kämpa för min sak.
Det ville jag inte då? Det orkade jag inte då?
Det beror på synvinkeln. Varför orkade jag inte?
Ville jag inte? Vad slogs jag egentligen med?
För jag vet ju vad jag slogs för, men vad stoppade mig?
Slogs jag ens?

Nej. Jag satt där rakt upp och ner, gav upp men trodde att allt skulle ordna sig. Idag sitter jag här med ångest, med samlat betygsdokument, d.v.s. inte giltigt för att söka högskola. Hur fan kunde jag förstöra så för mig själv? Gjorde jag det med flit eller var hela grejen undermedveten?

Jag är arg och ledsen, irriterad med ångest och krypande känslor i kroppen. Känner mig kluven.

Så till er som studerar på högstadie/gymnasiet/högskolan:
Ta tid för att plugga! Ta studerandet på allvar och försök hålla närvaron säker. Känner du dig sjuk en dag, utan feber eller andra läskiga symtom, ta dig upp ur sängen och gå till skolan. Viktigt är det också att du berättar för lärare hur din situation ser ut, bara för att de skall veta och kanske inte vara lika hårda i bedömningen när det kommer till t.ex. betyg. Känner du att du behöver prata av dig med någon oberoende, tveka då inte en sekund att ta kontakt med skolans kurator. De kan hjälpa dig på alla möjliga vis och områden. Dessutom kan de hjälpa en mycket mer än vad man tror. När det kommer till hemarbete; lägg upp ett visst antal timmar om dagen då du sätter dig ned och studerar. Det kan räcka med 1-2 timmar om dagen för att du skall hänga med ordentligt. Mer skall heller inte behövas för då blir du lätt utbränd (som i mitt fall). Det gäller ju att man kan hålla skola och fritid på två olika plan, annars kan situationen bli kritisk.

Ett tips från mig som totalt sabbade min gymnasietid och kom på i efterhand hur jag egentligen skulle ha hanterat allt. En jobbig sanning som jag måste fejsa.

Ta vara på din tid!

Jag känner mig som 14 igen då jag sitter här och inte riktigt förstår att jag faktiskt just har upplevt kents nya album. Ibland befinner jag mig i min egen lilla surrealistiska värld och där förstår jag inte mycket mer än musik. Sedan hamnar jag återigenom inom verklighetens aura och då förstår jag inte ens musiken.

Jag är vad man kanske skulle benämna som knepig.
Och jäkligt godissugen.

Jag ljuger inte när jag säger att torsdagen denna vecka helt klart är en av mina värsta dagar någonsin, men även en dag som går i erfarenhetens tecken. Vrider och vänder man på det några gånger finns där förstås inte bara nackdelar utan även en hel del fördelar. Däremot tycker jag verkligen inte att den dagen var förtjänad. Aldrig.

Nu skall jag sätta mig ner med mannen i mitt liv och chilla. Det behövs just nu. I morgon får jag njuta i fulla drag av kents nya skapelse vilket skall bli mer än underbart. Skönt att ha någonting att se fram emot. 

Love. ♥

Nu är alla tomter på min gata i stan vita. På asfalten syns till och med ränder efter bildäck. Så jäkla mysigt! Just nu är det lika mycket pudervitt snö ute som det brukar kunna vara i december nu för tiden. Det sägs att om rönnbären är många och stora under vår/sommar blir det mycket snö under vintermånaderna. De har varit många, frodiga och väldigt färgglada i år.

Hoppas, hoppas att det är fakta och inte myt. Jag älskar snö och vinter, mysigast på hela året såklart! ♥
Önskar jag hade haft kortet till min systemare hemma, men den sitter i datorn som ligger hos Henrik. Dit skall jag ju senare, dååå kanske det blir en bild.

MYS!

Er dröm...

Nu har jag och mamma varit nere vid skogskyrkogården och tänt ljus för nära och kära. Mina ljus tände jag för farmor, farfar, Kurt och Moa. Kurt, Henriks morfar, gick ju bort förra julen och det känns helt rätt att ägna honom en tanke. Det var en go' gubbe det!

Moa, min kusins lilla tulta, gick bort endast fyra år gammal i cancer. Det är så otroligt sorgligt och orättvist! Förstå att bara leva i fyra år och under de fyra åren lida av cancer. Jag kan inte ens sätta mig in i den situationen och jag hoppas på att få slippa uppleva den själv. Rest in peace sötnos. ♥

Moas högsta dröm var att i sitt liv få träffa Nanne Grönwall. Det var hennes absoluta idol! Nanne har ju själv haft bröstcancer och arbetar väldigt mycket för drabbade barn, så Moa fick träffa henne innan hon gick bort. Jag tycker det är så himla fint!

För övrigt tycker jag verkligen att ni skall besöka kyrkogården för det är så himla vackert där under kvällarna just denna helg. Man känner verkligen frid när man vandrar omkring där bland alla tända lyktor och människor som pratar om sina saknade. Jag hade kunnat gå omkring där i flera timmar.

Inlägget jag skrev på engelska, nedan, var inte ägnat till mina läsare.
Nej, det var ägnat till två hormonssprudlande p12 som jag träffade någonstans i Mulgore. För övrigt är killar som spelar World of Warcraft oftast ena riktiga töntar som tror sig veta mer om tjejer än vad vi tjejer vet. Not true! T.ex. spelar inte tjejer WOW, de lagar mat eller sminkar sig med väninnorna. De svär inte, big no no om en tjej svär; då förvandlas man till "sir" med en gång. De erkänner heller inte att de har pojkvän, även detta big no no. Dessutom är alla tjejer som spelar WOW i storlek med Vita Huset, snygga är de då inte.

"Men oj, du ser ju faktiskt rätt bra ut ändå... Det brukar inte tjejer som spelar WOW göra." Okej, tack för den kommentaren. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta...

Men tacka vet jag norrmän, de enda sunda och vettiga killarna i spelet. Till och med svenska pojkar stinker hormonssvett och fördomar inom WOW. Det är rätt underligt egentligen, att man kan vara så otroligt konservativ.

Folk snackar om att världen är mansdominerad; well, då har ni inte spelat WOW. Fyfan, det vore någonting för Gudrun Schyman det. Hon skulle nog sprängas i luften av avsmak rätt fort.

Så snälla Gudrun Schyman, spela WOW och ställ dessa mammas-pojkar-typer till rätta. Vad fan, vem vet, du kanske möter din drömprins som du kan kontrollera och hålla pli på?

What a sight!

• Jag och Zandrah hade ingenting att göra på båten så vi kollade på en del bilder. Det fanns hur många bilder som helst där hon såg verkligen skitrolig ut, så vi garvade ju som fan där. Höga på absolut ingen sömn, fnissiga som få. Plötsligt hör vi killen bredvid oss mumla: "kan ni hålla käften en minut eller?". Haha! Han verkligen mumlade det för sig själv, för feg för att säga det till oss. Hade han sagt det hade jag i och för sig inte varit sen med att käfte emot. Vill man vila/sova/läsa i lugn och ro på färjan mellan Gotland - Nynäshamn kan man fan lägga ut 40 extra spänn på en jävla vilstol! Snål och bitter, 30-årskris må tro?
  
• A-lagare på pendeln mellan Nynäshamn och Stockholm. Vi hamnade, i vanlig ordning, vid några förbannade alkisar. Där satt de och rapade/hostade så jävla hårt att det verkligen lät som om det skulle spy. Den äckligaste av dem satt och åt råa köttbullar. En ung tjej stiger på pendeln och sätter sig vid oss. Den äckligaste alkisen säger till tjejen: "hej, tjejen, du, vill du ha en rå köttbulle?" *håller fram en rå köttbulle*. Tjejen svarar försynt "nej tack, det är bra". Äckelalkisen säger "jag vill smaka på din tutte". Fyfan, det var inte alls långt ifrån att jag frågade honom vad fan han höll på med. Jävla äckelgubbe! Kul för tjejen liksom... usch! Hade det varit jag... ojoj... han hade skämts...
  
• Tunnelbanan mellan Stockholm C - Danderyd. Det finns fan ingenting värre än att åka tunnelbanan i huvudstaden. Absolut ingenting värre (okejdå, kanske kåta alkisar/uteliggare). Man blir stressad, frustrerad och tappar allt vad fokus heter.
  
• Skoskav. Aj, aj. Sedan glömde jag givetvis att köpa strumpor till morgondagen. Det skulle jag ha gjort så klart. Nåväl, vi får se om jag kanske har några strumpisar att ta på mig. Skoskav är inte vidare poppis på Grönan/spring mellan bussar o.s.v.
  
• Min förbannat tunga väska. Den är verkligen hemsk. Till nästa år skall jag köpa en sådan med handtag, som man rullar (oj vilken fin beskrivning). De är betydligt bekvämare att resa med. Mamma och pappa köpte en för inte så länge sedan som jag skulle haft med mig till Gotland, men insåg vid packning att den var rätt mycket för liten för alla mina ton kläder. *suck*

Gud vad mycket lättare det är att skriva om dåliga saker än bra. Haha, nej, men skämt å sido. Stockholm är INTE min favorit... FYFAN för att bo här! Jag skulle bli all fucked up i skallen.

Med tanke på det föregående inlägget bara måste jag lägga ut lite gamla inlägg från en annan blogg, 2007, här i bloggen år 2009. Shit, snacka om att en förändring har skett:

13 maj 2007
När du och jag går i mörkret måste jag sota hela mitt redan så bleka ansikte med vitt puder för att du skall se mig. Känslan av att inte längre räknas som någonting stort i ditt liv svider. Och alla glider någon gång i livet, men jag vill inte, inte nu, aldrig, inte från dig. Så i skuggan gömmer jag mig bakom sot för att du skall slippa se mig, för att du ska få känna den totala lyckan och uppleva någonting nyare. Är jag glad för din skull? Mår du bra, mår jag bra? Gör vad du vill med ditt, lägg inte en tanke på mig om det är så du känner, jag oroar mig för allt. Så jag pudrar mig sotsvart och gömmer mig i tankarna, i en stor säng med vit karm, en kall majnatt. Ge mig luft att andas, ge mig nytt att tänka, ge mig utrymme och tid att förlora. Ge mig en skandal inatt!

12 maj 2007 (som jag dessutom döpte till "Änglar, finns dem?", haha!)
Och änglarna på himmelen finns bara där. Och den här dagen är grå och mulen, mitt rum är kallt och hallen smutsig. Alla filmer i hyllan är redan förbrukade, en del även missbrukade. Huvudet bankar och i munnen smakar rök efter gårdagens tillställning. Tänker efter en stund och av att döma på mitt fysiska tillstånd går inte allergipiller och öl ihop, illamåendet skaver i halsen som knivar. Depressionen tränger igenom och det känns som om jag vore 14 igen. Hatar dessa stunder, dessa stunder då jag inte ens har makt över mitt eget. Ge mig något som känns, någonting som sätter positiva spår. Jag behöver få le, känna närvaro, värme, trygghet. Så ge mig något som känns!

18 maj 2007
I mina drömmar står jag som en våldnad på en asfaltsfylld gata. Det är mörkt ute, nedsläckt, gatulampan ovanför är tänd och lyser som för att fylla ut en scen över mig. Det är inte lyckan marken får möta i min blick då jag står med huvudet nedböjt och mitt axellånga, mörka hår fladdrar maniskt i vinden. I drömmen kan jag känna hur marken stirrar tillbaks, säger till mig; "ryck upp dig flicka, du har hela världen framför dig!" Och jag viskar tyst så att bara jag kan höra: "Världen är inte med mig, avgrund, ynkrygg, ett helvete att vänta!" Och marken viskar tillbaks, men det är oförståeligt, det som sägs är oförståeligt. Orden leker i mitt huvud medan livet leker med mig. En stig som inte öppnar upp någonting nytt, samma gamla stig som jag alltid har vandrat, samma under till mötes. Ett samtal, en handling, ett ögonblick. Ett uppvaknande, en natt, ett universum. Aldrig mer vill jag viska med marken och inse det jag för länge sedan borde ha insett; livet kommer leka slut på oss alla.

19 juni 2007
Mitt humör är ostabilt när jag sätter på Zingo halsbandet och det tillhörande kopplet. Känner att egentligen är allt bra värdelöst i detta universum. Kliver utanför dörren och vinden griper med ens tag i mitt slarvigt uppsatta hår, ser träden vid mitt mål svaja som aldrig förr och det gör mig rädd men på samma gång lättad; skogen finns där för att skydda mig, där kommer ingenting åt mig, det är jag, naturen och mitt universum. Med trötta, tunga steg vandrar jag upp för slänten och träder in i den svajande skogen med söndersliten kropp och röda ögon. Trasig, jag känner mig trasig. Zingo sliter och drar som vanligt, är tvungen att säga hans namn några gånger för att han ska lugna ned sig en smula. Fascinerande egentligen hur lyhörda de är, hur mycket de förstår, hur litet de oroar sig. Hur litet jag förstår, hur mycket jag oroar mig. När vi har strosat en bit på våran vardagliga runda känner jag hur regnet börjar falla, ännu ett problem för dagen tänker jag. Ändrar mig med en gång när jag känner hur dropparna träffar mitt varma, slitna och gråa ansikte, det känns på något vis gammalt. Huden i ansiktet är den enda hud jag inte döljer med klädesplagg, den får ta den underbara stöten och njutningen. Jag älskar hur det verkligen träffar, jag älskar att känna lukten av fuktig mark och jag älskar att höra de små livliga dropparna falla mot löven på de småväxta björkarna. Lövträden syns i det som egentligen är en barrskog, att få höra dem sjunga sin visa tillsammans med vattnet får mig att känna frihet. En frihet utan oro, en frihet utan ostabilt humör och ilskna tankar. Det är vinden och skogen, regnet och träden; men framförallt jag och friheten. Jag tänker att; tänk om man kunde bevara denna känsla i en glasburk, sedan ta fram den när allt känns som jävligast och man är i störst behov av kärleken från det naturliga. Plötsligt slår tanken mig att här kan jag ju inte stå, jag blir ju dyngsur. Lägger tanken en stund åt sidan ändå, låter mig bli blöt, jag mår bra av detta. Stannar upp, ser mig omkring. Strävan, mål, frihet. Jag behöver frihet som denna varje dag, varje minut, sekund. Tanken slår mig än en gång; här kan jag ju inte stå, jag blir ju dyngsur. Tack för den friheten.

Ja, herregud vad mycket man har skrivit i sina dagar, och vilka känslor man har burit på sen! Det känns verkligen underbart att läsa allt detta efter en sådan lång tid. Fast är det egentligen så länge sedan jag var 17 år gammal? Vilket känsloknippe jag var. Det känns helt olikt mig just nu. Nog för att jag fortfarande är ett känsloknippe, men jag kan absolut inte uttrycka mig på samma vis idag som jag kunde för två år sedan.

Kanske man skulle ta upp skrivandet igen, försöka i alla fall. Nog för att dessa texter inte är speciellt välskrivna, men nog uttrycker de en tonårings känslor allt.

Ojojoj... vad underligt det känns.