Sitter och konverserar lite på MSN just nu med Andersson och Sär. Sär saknar oss här hemma och vi saknar henne. När man snackar med gamla klassisar (läs: mycket goda vänner) som man inte träffar så jäkla ofta, slås man av hur värdefull tiden under gymnasiet egentligen var. Jag tror att jag har skaffat mig vänner för livet, de är så fina och genuina.

Alla fina och helgalna fester, alla personligheter och allt knas - hur kan man inte sakna det?
Jag saknar det så otroligt mycket att jag ibland faller in i någon typ av deppigt grå och tråkig dimma där alla fina minnen gör sig påminda och förvandlas till saknad. En saknad som inte liknar någon annan. En obegriplig känsla.

Ni är så fina och hade det inte varit för er hade jag aldrig pallat. Aldrig stått där med er på vagnen och gapat ut all lättnad och kärlek. Aldrig. Ni var de som fick mig att orka, och för det är jag evigt tacksam.

Tack för att ni finns ♥
Speciellt ägnat vårt lilla gäng, ni vet vilka ni är.


Varning: bilden kan innehålla spår av onyktert tillståntd åt höger.