Jag känner mig som 14 igen då jag sitter här och inte riktigt förstår att jag faktiskt just har upplevt kents nya album. Ibland befinner jag mig i min egen lilla surrealistiska värld och där förstår jag inte mycket mer än musik. Sedan hamnar jag återigenom inom verklighetens aura och då förstår jag inte ens musiken.

Jag är vad man kanske skulle benämna som knepig.
Och jäkligt godissugen.