Med tanke på det föregående inlägget bara måste jag lägga ut lite gamla inlägg från en annan blogg, 2007, här i bloggen år 2009. Shit, snacka om att en förändring har skett:

13 maj 2007
När du och jag går i mörkret måste jag sota hela mitt redan så bleka ansikte med vitt puder för att du skall se mig. Känslan av att inte längre räknas som någonting stort i ditt liv svider. Och alla glider någon gång i livet, men jag vill inte, inte nu, aldrig, inte från dig. Så i skuggan gömmer jag mig bakom sot för att du skall slippa se mig, för att du ska få känna den totala lyckan och uppleva någonting nyare. Är jag glad för din skull? Mår du bra, mår jag bra? Gör vad du vill med ditt, lägg inte en tanke på mig om det är så du känner, jag oroar mig för allt. Så jag pudrar mig sotsvart och gömmer mig i tankarna, i en stor säng med vit karm, en kall majnatt. Ge mig luft att andas, ge mig nytt att tänka, ge mig utrymme och tid att förlora. Ge mig en skandal inatt!

12 maj 2007 (som jag dessutom döpte till "Änglar, finns dem?", haha!)
Och änglarna på himmelen finns bara där. Och den här dagen är grå och mulen, mitt rum är kallt och hallen smutsig. Alla filmer i hyllan är redan förbrukade, en del även missbrukade. Huvudet bankar och i munnen smakar rök efter gårdagens tillställning. Tänker efter en stund och av att döma på mitt fysiska tillstånd går inte allergipiller och öl ihop, illamåendet skaver i halsen som knivar. Depressionen tränger igenom och det känns som om jag vore 14 igen. Hatar dessa stunder, dessa stunder då jag inte ens har makt över mitt eget. Ge mig något som känns, någonting som sätter positiva spår. Jag behöver få le, känna närvaro, värme, trygghet. Så ge mig något som känns!

18 maj 2007
I mina drömmar står jag som en våldnad på en asfaltsfylld gata. Det är mörkt ute, nedsläckt, gatulampan ovanför är tänd och lyser som för att fylla ut en scen över mig. Det är inte lyckan marken får möta i min blick då jag står med huvudet nedböjt och mitt axellånga, mörka hår fladdrar maniskt i vinden. I drömmen kan jag känna hur marken stirrar tillbaks, säger till mig; "ryck upp dig flicka, du har hela världen framför dig!" Och jag viskar tyst så att bara jag kan höra: "Världen är inte med mig, avgrund, ynkrygg, ett helvete att vänta!" Och marken viskar tillbaks, men det är oförståeligt, det som sägs är oförståeligt. Orden leker i mitt huvud medan livet leker med mig. En stig som inte öppnar upp någonting nytt, samma gamla stig som jag alltid har vandrat, samma under till mötes. Ett samtal, en handling, ett ögonblick. Ett uppvaknande, en natt, ett universum. Aldrig mer vill jag viska med marken och inse det jag för länge sedan borde ha insett; livet kommer leka slut på oss alla.

19 juni 2007
Mitt humör är ostabilt när jag sätter på Zingo halsbandet och det tillhörande kopplet. Känner att egentligen är allt bra värdelöst i detta universum. Kliver utanför dörren och vinden griper med ens tag i mitt slarvigt uppsatta hår, ser träden vid mitt mål svaja som aldrig förr och det gör mig rädd men på samma gång lättad; skogen finns där för att skydda mig, där kommer ingenting åt mig, det är jag, naturen och mitt universum. Med trötta, tunga steg vandrar jag upp för slänten och träder in i den svajande skogen med söndersliten kropp och röda ögon. Trasig, jag känner mig trasig. Zingo sliter och drar som vanligt, är tvungen att säga hans namn några gånger för att han ska lugna ned sig en smula. Fascinerande egentligen hur lyhörda de är, hur mycket de förstår, hur litet de oroar sig. Hur litet jag förstår, hur mycket jag oroar mig. När vi har strosat en bit på våran vardagliga runda känner jag hur regnet börjar falla, ännu ett problem för dagen tänker jag. Ändrar mig med en gång när jag känner hur dropparna träffar mitt varma, slitna och gråa ansikte, det känns på något vis gammalt. Huden i ansiktet är den enda hud jag inte döljer med klädesplagg, den får ta den underbara stöten och njutningen. Jag älskar hur det verkligen träffar, jag älskar att känna lukten av fuktig mark och jag älskar att höra de små livliga dropparna falla mot löven på de småväxta björkarna. Lövträden syns i det som egentligen är en barrskog, att få höra dem sjunga sin visa tillsammans med vattnet får mig att känna frihet. En frihet utan oro, en frihet utan ostabilt humör och ilskna tankar. Det är vinden och skogen, regnet och träden; men framförallt jag och friheten. Jag tänker att; tänk om man kunde bevara denna känsla i en glasburk, sedan ta fram den när allt känns som jävligast och man är i störst behov av kärleken från det naturliga. Plötsligt slår tanken mig att här kan jag ju inte stå, jag blir ju dyngsur. Lägger tanken en stund åt sidan ändå, låter mig bli blöt, jag mår bra av detta. Stannar upp, ser mig omkring. Strävan, mål, frihet. Jag behöver frihet som denna varje dag, varje minut, sekund. Tanken slår mig än en gång; här kan jag ju inte stå, jag blir ju dyngsur. Tack för den friheten.

Ja, herregud vad mycket man har skrivit i sina dagar, och vilka känslor man har burit på sen! Det känns verkligen underbart att läsa allt detta efter en sådan lång tid. Fast är det egentligen så länge sedan jag var 17 år gammal? Vilket känsloknippe jag var. Det känns helt olikt mig just nu. Nog för att jag fortfarande är ett känsloknippe, men jag kan absolut inte uttrycka mig på samma vis idag som jag kunde för två år sedan.

Kanske man skulle ta upp skrivandet igen, försöka i alla fall. Nog för att dessa texter inte är speciellt välskrivna, men nog uttrycker de en tonårings känslor allt.

Ojojoj... vad underligt det känns.