Det känns helt sjukt att jag inte har någonting att skriva om just nu. Egentligen borde väl detta vara den mest spännande perioden i mitt liv, därför borde jag egentligen ha någonting att skriva om? Men så är det inte! Kanske det är nervositeten och vetskapen om att jag inte längre kommer sitta hemma i villan och blogga, nej, jag kommer sitta i en lägenhet i Linköping som framöver kommer vara mitt hem. Där kommer jag sova, äta, gå på toaletten, duscha och kliva upp för att ta bussen till jobbet.

Jag kommer inte längre bo hemma i Katrineholm där jag har min familj och mina vänner. Det känns så jäkla konstigt bara! Ni som har flyttat hemifrån till en annan stad känner förmodligen igen den känsla jag bär inom mig just nu. Jag är inte ledsen, jag har inte ångest, inte alls; men jag vet att det kommer finnas en känsla av saknad inom mig väldigt snart. Kanske den redan har satt sig.

Men nu är det verkligen dags för mig och Henrik! Nu måste vi lära oss leva utan våra föräldrar som lagar mat, sköter tvätt och vice versa. Vi måste börja handla vårt eget käk, våra egna småsaker till hushållet, ja, vi måste helt enkelt lära oss att ta det ansvar vi tidigare varit utestängda från. Det kanske låter konstigt; men det är faktiskt någonting som jag verkligen har längtat efter! Det skall bli så himla roligt att lära sig allt detta då det är en jäkligt viktig ståndpunkt i livet.

Jag är evigt tacksam för all den hjälp jag och Henrik har fått och kommer få hemifrån. Så jäkla glad! Det finns ingenting bättre än när familj och vänner verkligen bryr sig och stöttar.

Idag har jag faktiskt suttit här hemma och tänkt tillbaks på studentflaket, förmodligen den roligaste stunden i mitt liv. Den har etsat sig fast på hjärnan som ett enda glatt, suddigt och värdefullt minne. Jag saknar er alla, och jag kommer sakna er alla ännu mer nu när jag flyr Katrineholm och Södermanland. Ni är bland det bästa som har hänt mig, kulturare och språkare. Utan er hade jag orkat mycket mindre. Love you! ♥