We're all doomed to be doomed
I morgon skall jag söka jobb. Börjar bli sjukt less på att sitta hemma dag ut och dag in, trött på att inte ha några som helst rutiner. Min morgoncigg är väl egentligen den enda, men hur nyttig och värd känns den då? Inte vidare värst va! Det känns ruttet att ha en usel rutin, en enda liten skitrutin som är helt jävla värdelös
Kan man ens kalla morgonciggsritualen för en rutin?
Det otroliga är att jag faktiskt har hittat ett jobb här i stan som jag faktiskt har meriter nog att söka; diskare på en pizzeria! Jajamänsan, skall man vara mäkta stolt eller mäkta stolt? Eller borde jag vara nedstämd? Jag blir faktiskt lite rädd när jag läser platsanonnserna på Arbetsförmedlingens hemsida. Man behöver b-körkort (minst!) för att ens kunna känna tanken susa förbi där i knoppen: "kanske jag kan få ett jobb". Detta betyder att jag, förmodligen, inte kommer få jobb på flera, flera år.
För hur går saker och ting ihop egentligen? Jag undrar bara vem som skall betala mitt körtkort? Inget jobb = inget körkort. Att dessa förbannade körkort är så djävulskt dyra gör ju heller inte saken bättre.
Hur fan skall man som ungdom egentligen gå till väga? Jag vill inte kräva av mina föräldrar att de skall betala en intensivkurs + körkort till mig, det skulle inte kännas rätt. Pappa har sagt flera gånger att de skall betala, men de har ju en dotter till som snart blir myndig och förmodligen även hon då vill ha pengar till lappen. Det blir dyrt då, jävligt dyrt, och jag vill inte att mina föräldrar skall behöva lida för att vårt samhälle ser ut som det gör idag.
Yrkesutbildning hit, yrkesutbildning dit.
Snart instiftar de väl "städarhögskola" på tre år som man måste genomlida för att bli städare/städerska. Obeeey that day. We will all be doomed, my young jedis.
Visste ni förresten att en anställd på Arbetsförmedlingen fixar i snitt ett jobb per år åt oss arbetslösa? Detta betyder att en anställd på AF lyckas, på 365 dagar, fixa ETT jobb åt EN person. Oh yeah, you've got something going on. Spelar de spel hela högen på arbetstid eller vad fan är det frågan om?
Jag bara undrar.
Kan man ens kalla morgonciggsritualen för en rutin?
Det otroliga är att jag faktiskt har hittat ett jobb här i stan som jag faktiskt har meriter nog att söka; diskare på en pizzeria! Jajamänsan, skall man vara mäkta stolt eller mäkta stolt? Eller borde jag vara nedstämd? Jag blir faktiskt lite rädd när jag läser platsanonnserna på Arbetsförmedlingens hemsida. Man behöver b-körkort (minst!) för att ens kunna känna tanken susa förbi där i knoppen: "kanske jag kan få ett jobb". Detta betyder att jag, förmodligen, inte kommer få jobb på flera, flera år.
För hur går saker och ting ihop egentligen? Jag undrar bara vem som skall betala mitt körtkort? Inget jobb = inget körkort. Att dessa förbannade körkort är så djävulskt dyra gör ju heller inte saken bättre.
Hur fan skall man som ungdom egentligen gå till väga? Jag vill inte kräva av mina föräldrar att de skall betala en intensivkurs + körkort till mig, det skulle inte kännas rätt. Pappa har sagt flera gånger att de skall betala, men de har ju en dotter till som snart blir myndig och förmodligen även hon då vill ha pengar till lappen. Det blir dyrt då, jävligt dyrt, och jag vill inte att mina föräldrar skall behöva lida för att vårt samhälle ser ut som det gör idag.
Yrkesutbildning hit, yrkesutbildning dit.
Snart instiftar de väl "städarhögskola" på tre år som man måste genomlida för att bli städare/städerska. Obeeey that day. We will all be doomed, my young jedis.
Visste ni förresten att en anställd på Arbetsförmedlingen fixar i snitt ett jobb per år åt oss arbetslösa? Detta betyder att en anställd på AF lyckas, på 365 dagar, fixa ETT jobb åt EN person. Oh yeah, you've got something going on. Spelar de spel hela högen på arbetstid eller vad fan är det frågan om?
Jag bara undrar.
Kommentarer
Trackback
