Ebba hade knappast kunnat få en finare dag till sin ära. ♥

Happ, då var man i full gång här hemma. Än så länge har jag bara hunnit med att duscha. Detta betyder att jag hur som helst har den jobbigaste biten kvar; att faktiskt se respektabel ut. Det är inte det lättaste, skall jag få be att erkänna. Helst skulle jag vilja gå iklädd mina blå haremsbrallor och någon skön luvtröja. Istället skall klänning och jobbiga strumbyxor på, och klackisar. Vilka kontraster.

För övrigt sov jag verkligen som skit inatt, till dess att klockan var omkring fyra (kan jag tänka mig) och då däckade jag rätt hårt. När klockan ringde vid nio i morse kände jag mig mäkta utvilad. Rätt underligt det där. Om mina sömnproblem fortsätter måste jag ringa läkare, det här kan ju inte vara normalt.

Kan det må hända bero på något undermedvetet stressmoment? Kanske det beror på pressen jag har över mig just nu, och som jag förmodligen delar med många andra svenskar i dessa tider; inget jobb, dålig dygnsrytm, stress över att inte ha några pengar, rastlösa dagar som bara försvinner ut i tomma intet.

Jag vet att jag vill ha ett jobb pronto. Skaffa lägenhet, ta hand om mig och mitt eget. Dela allt med Henrik. Vill inte sitta fast hemma hos mamma och pappa. För det är precis så jag känner; jag sitter fast!

Livet känns just nu som ett enda stort sunkhål, and I wanna get out of it.