Jag är inte långt ifrån tårar i skrivande stund. Skickade iväg ett sms till mamma i ren panik då jag har haft ont i ögat i princip hela dagen. Har tänkt "men det är väl bara något litet skit som har fastnat där innanför, det är därför det gör ont, så länge det inte är svullet är det ju okej". Någon timme senare fick jag bittert ångra detta påstående. Nog fan är det svullet allt! Ni kan numera kalla mig ms. Chorizoöga, ungefär den titeln är mig mest berättigad just nu. Mamma tyckte att jag skulle vänta ut inflammationen och låta den läka ut av sig självt och jobba klart de här två dagarna som är kvar innan jul. Jag hoppas innerligt att jag kan klara av det för min och mina arbetskamraters skull.

Några tänkbara scenarion där jag kommer och knackar dörr inom jobbet:

1. "Jaha, är du retard? Sympatianställd kanske?"

2. "Hasse, tjejen som skulle leverera vår chorizo till jul är här!"

3. "Vi har redan haft utbölingar och tiggare här, inte fler nu tack!" *någon slänger ilskt igen dörren rakt i ansiktet på mig och jag går hem med inte bara en ögoninflammation, utan även årets blåtira och bruten näsa*

4. Mina arbetskamrater springer febrilt runt på centralstationen och letar efter mig. Jag står där "hallå, hallå, här är jag!". De stirrar underligt på mig och letar vidare samtidigt som de frågar varandra "vad var det där för underlig typ?"

När jag nu, i denna stund och de två kommande dagarna, tvingas sitta ensam i lägenheten i Linköping vill jag bara grina. Vill hem till Henrik och min familj, vill hem, hem, hem! Vill grina av smärta, men jag vill inte grina ensam och jag vill inte grina p.g.a. att det förmodligen skulle göra så förbövulens ont!

Sicket jävla dilemma! Död åt ögoninflammationen!