Såhär taskigt har en morgon nog aldrig känts förut för min del. Har vridit mig i enorma menssmärtor hela natten samtidigt som Henrik har snarkat som om där inte fanns någon morgondag. Nu är jag uppe och skall snart bege mig till bussen för att ta mig in till resecentrum och tåget.

Det här är inget roligt alls och jag överväger starkt att ringa till sjukhuset och grina lite, se om vi kanske kan skjuta upp den där förbaskade tiden till någon annan dag. Men nej, det går nog inte. Det är så himla noga vid dessa speciella tillfällen.

Palla. Jag mår skit.