Loggade in på Bilddagboken nyss och fick då syn på en gammal text jag skrivit. Den är patetisk, inte speciellt välskriven, men samtidigt väldigt sann. Nog skulle jag ändra några meningar eller så (eller hela texten...) men innehållet är väldigt viktigt. Jag var 17 år gammal när jag skrev denna text. Känns det inte väldigt länge sedan? Jag är 19 år idag och tycker den är rent av förjävligt dåligt författad, skrattar nästan lite för mig själv när jag läser den. Det känns som om jag vore 13 när jag skrev den... :p Nåväl, här kommer den, read it or leave it:

Man träffar någon, öppnar upp en helt ny värld, nya känslor, ett förhållande. Man glömmer och fullständigt skiter i allt omkring, vänner går helt plötsligt i andra hand, kärleken i första. Att förlita sig på kärleken är som att simma i sirap, man vet inte om man kommer fram, hur fort det går, går det alls? Att strunta i sina vänner, att plocka pojkvännen till att stå först i kön, det är patetiskt och rent av löjligt. Att inte kunna kombinera kärlek och vänskap på fritiden är sjukt. Det är trots allt så att äkta vänner alltid finns kvar vid ens sida, någonting som pojkvännen kanske inte gör, han kan likaväl tröttna. Men de vänner du har, de har tröttnat på att komma i andra hand. Du tror inte att du träffar honom lite för mycket? Kanske du skulle ordna allt, eller vill du helst sitta och se på när din verkliga värld faller samman? Tänk efter en sekund så inser du att det är viktigt med vänner, äkta vänner, och kärlek i kombination. Det ena ska inte utesluta det andra i en god kärleksrelation, vänner behövs. Och jag vet att du står och säger att det inte är ditt fel, det beror på att du gärna inte vill se sanningen i vitögat.

Jag har så jäkla många texter jag skulle kunna lägga ut här som liknar denna. Tror fasen jag skall ta en stund för mig själv och läsa igenom lite av det jag skrivit genom mina tonår. Det är ändå rätt mysigt och ibland skrattretande!